Forskare anser att seden har sitt ursprung i en tysk sed som uppstått i Rehnområdet på 1500- eller 1600-talet. Där hade man i protestantiska kretsar ersatt julklappsutdelaren Sankt Nikolaus. Han passade nämligen inte längre in eftersom han var ett katolskt helgon.
Jesusbarnet fick symboliseras av en vitklädd ung flicka med gloria, en ljuskrans, kring sitt hår. I Tyskland var det här en julaftonssed där hon kom med presenter till barnen och det har inte alls något samband med Lucia. Hon hade sällskap med en djävulsfigur som på plattyska kallas för ”Dyvelskater”. I gammalsvenskan blev det ”Dyvelskatter” - d.v.s. våra lusse katter. Denna vitklädda flicka med ljus i håret är alltså troligen föregångare till vår svenska Lucia.
Namnet Lucia kommer från det latinska ordet Lux/Lucis som betyder ljus. Lucia var enligt legenden en ung kvinna som led martyrdöden i Syracusa på Sicilien år 304 just den 13 december. Hon anmäldes till prefekten av sin fästman för att vara kristen eftersom hon använt sin hemgift för att ge de fattiga mat. Hon ansågs vara skyldig och dömdes att brännas på bål. Elden gjorde henne dock ingen skada varför hon i stället avrättades med svärd. På en del håll berättas legenden så att hon först fick sina vackra ögon utstuckna men att det gjorde att hon i stället fick förmågan att se mer än seende ögon kunde se. Lucia blev så småningom helgonförklarad och inom den romersk katolska kyrkan högtidlighåller man Lucia som Syracusas skyddshelgon som åkallas speciellt för ögonsjukdomar.
Att fira Lucia är en sed som blev allmän i Sverige först i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Firandet tros ha börjat i mitten eller slutet av 1700-talet och det äldsta kända firandet ägde rum på en västgötaherrgård 1764. Vid 1800-talets början finns flera uppgifter om firande i Västergötland, men även i Dalsland och Värmland. Detta firande sker på de stora gårdarna och i städernas borgerliga kretsar. Den tidens skolgossar (djäknar) brukade passa på att vid skolavslutningen gå omkring och sjunga visor för att smala in pengar inför den kommande terminen. Det kallades för ”lussegången”. Den stora spridningen av luciafirandet startade i och med att en av Stockholms tidningar började kora Stockholms lucia 1927.
Luciafirande var förr, särskilt i Västsverige, en stor festdag. Lucians uppgift var då mest att servera mat och brännvin iklädd sin fotsida klädnad. Enligt gammal svensk bondetradition var lucianatten årets längsta natt.
I kalendrar från medeltiden låg också vintersolståndet vid denna tid. I Västsverige brukade bönderna och deras tjänstefolk börja äta och dricka tidigt på Luciamorgonen. Först serverades ”Lussebiten” - en rejäl måltid av fläsk och kött men även ost och bröd. Till detta dracks öl och brännvin. Efter ”Lussebiten” var det vanligt att man sov en stund. Sedan var det dags för ”Lussefrukosten”. Det var en rejäl måltid som det serverades starkvaror till. I en del trakter var det sed att ha ett visst antal frukostar före gryningen. Det finns uppgifter om allt från tre till elva stycken!
Det finns en förklaring till detta enorma överflöd av mat och dryck vid Lucia. Under den katolska tiden skulle julfastan börja vid denna tidpunkt och det gällde att äta så mycket som möjligt innan fastan skulle börja. När Sverige blev protestantisk försvann julfastan, men firandet vid Lucia blev kvar.
Lussenatten var en natt av oro - längsta natten på året. Övernaturliga krafter kunde denna natt åstadkomma hemska saker och det gällde att vara på sin vakt. För att slippa obehagliga överraskningar satt man uppe till långt över midnatt även i områden där ”lusselångnatt” inte firades på samma sätt som i Västsverige.
Det man var rädd för under lussenatten var ”Lussefamla” eller ”Lussefärden” - en ryttarskara som sprängde fram högt uppe i rymden med en enorm hastighet. I regel syntes inget - men ett vinande ljud, hästtramp och hundskall hördes tydligt. Denna vilda jakt har även fått andra namn som t.ex. Odens jakt, Gideons jakt, Hinsjakten m.fl. namn. Fenomenet kunde förekomma även vid andra tider än Lucia.
Traditionen bjöd att man denna dag skulle ha slakat julgrisen och ljusstöpningen skulle även den vara avklarad. Just den 13 december hade redan under medeltiden spelat en viktig roll i svensk tradition, På runstaven markerades denna dag med två furubloss och en sax. Saxen markerar att nu kan man börja klippa av de långa nätterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar