På 1200-talet var vi nordbor ett renligt och bastande släkte och det fanns gott om badstugor (bastu är en förkortning av ordet badstuga). I alla våra medeltida landskapslagar finns det särskilda badstugeparagrafer. De flesta bondgårdar hade egna badstugor och i städerna fanns både privata och offentliga ”svettestugor”. På 1700-talet upptäckte man att det fanns ett samband mellan badstugorna och spridningen av syfilis och alla offentliga badstugor förbjöds 1725. Bara i finnbygderna i Värmland och Dalarna levde bastubadandet kvar - dit nådde aldrig vare sig myndigheternas omsorg om medborgarnas hälsa eller smittan från de fina badhusen.
Bland bönderna var det bara det stora julbadet som levde kvar av tidigare generationers renlighet. Inför årets största helg badade man årets enda bad. Detta bad brukade äga rum på julafton när alla julförberedelser var avslutade och då skulle hela familjen ta julbadet. Badandet skedde i rangordning med far i huset först. Sedan kom sönerna i åldersordning, drängarna, mor i huset, döttrarna och sist pigorna. I samband med badet bytte man också till helgdagskläder.
Julfriden utlystes offentligt på julafton eller på vissa håll på Tomasdagen. Den varade sedan till den 7 eller 13 januari. Julfriden innebar också att alla arbetsredskap skulle vara inplockade, arbetsvilan började och julförberedelserna skulle vara avklarade. Man trodde också att alla ”sysslor som gick runt” (spinna, mala, nysta, köra vagn o.s.v.) var speciellt farliga och skulle straffas av de övernaturliga. Endast hjulen på prästens vagn fick gå runt. För brott som begicks under den här tiden fördubblades straffet. Julfriden gällde också djuren. På landsbygden ringde kyrkklockorna in julfriden. Traditionen att utlysa julfriden har t.ex. återupptagits i Skara där kommunfullmäktiges ordförande, från stadshusets trappa, utlyser julfriden kl 17 på julafton.
Julhalmen.
Vanligen bar husbonden in julhalm och bredde ut på golven på julaftonskvällen. Att breda ut halm på golven vid högtidliga tillfällen är en mycket gammal tradition som finns beskriven redan i de fornnordiska berättelserna. Den enklaste förklaringen till bruket är förmodligen att halmen skyddade mot golvdrag och det var naturligtvis viktigt när man skulle ha gäster. På rika gårdar byttes halmen flera gånger under helgen medan den i de fattigare gårdarna fick ligga kvar till trettonhelgen.
Julkärven, eller ”julneken” brukar sättas upp för fåglarna på julafton. Det finns belägg för att bruket att sätta upp en otröskad kärve åt småfåglarna är ungefär 200 år gammalt men att det fått allmän spridning under de senaste hundra åren. Ursprunget kan vara den ”lötnek” (av lykta = sluta) som var en konstfullt hopflätad kärve som gjordes av de sista eller bästa stråna vid skörden. Lötneken hängdes upp i taket över finaste platsen när skörden var avslutad. Där fick den sedan hänga till jul då den sattes ut till fåglarna eller gavs till kreaturen. Man trodde att den besatt extra kraft. Bruket med lötnek har förekommit i Västsverige.
Julljusen.
Levande ljus har blivit en av de viktigaste detaljerna i vårt moderna julfirande. Den vanligaste ljuskällan fram till mitten av 1800-talet var brasan eller torrvedsstickor. Vaxljus användes bara på de större gårdarna och i kyrkorna. Talgljus fanns också. De framställdes av talg som man fick vid höstens slakt men var liksom torrvedsstickorna inte speciellt bra ljuskällor.
Att stöpa ljus på de material som fanns innan stearin och paraffin blev vanliga material var inte lätt. Temperaturen på ljusmassan och det vatten det flöt på i smörkärnan måste vara rätt. Var det för varmt kom vekarna upp ur doppet utan att något fastnat på dem och var det för kallt blev ljusen knottriga och fick små vattenblåsor som sprakade vid användning.
För att ljusstöpningen skulle bli lyckad skulle den ske vid nymåne för då brann ljusen klarare och längre. Inga tårar var tillåtna för då skulle ljusen rinna och om någon skulle råka lägga en fjärt så skulle ljusen spraka och osa.
Julosten.
Att ysta julosten var den julförberedelse som skedde allra tidigast på året. Det gjordes nämligen redan under sommaren.
Julslakten.
Slakten började redan i oktober. Först slaktades nötkreaturen medan de ännu var feta. Sist slaktades julgrisen och det skulle ske så nära festdagarna som möjligt. Annars blev fläsket odrygt. På vissa håll var det tradition att göra det i samband med Lucia eller på själva lussenatten. Viktigt var att slakten ägde rum under dygnets mörka timmar och att den var avslutad före gryningen. Det sades också att man skulle slakta vid nymåne annars blev fläsket segt.
Man tog vara på nästan allt. Av inälvorna lagades sylta, lungmos m.m. och av blodet gjorde man paltbröd. Det som eventuellt blev över efter slakten skulle gömmas undan. Till exempel kunde det grävas ner under en sten och då tog tomten hand om det sedan. I Småland påstods att om man inte skötte det här så kunde tomten bli arg och flytta från gården.
Julveden.
En av de få sysslor som var tillåten att utföra på julafton var att hugga julveden. Veden till julbrasan skulle väljas med största omsorg och den höggs ofta på julaftons morgon och skulle då räcka hela helgen. Detta var ju den kallaste tiden på året och en helg då man trodde att många övernaturliga väsen var i rörelse. Julelden var därför ett viktigt skyddsmedel.
På en del håll i landet använde man sig av en enda lång stock som man efter hand som den brann sköt in i brasan. Det var speciellt viktigt att stugan var varm och skön på julnatten för då trodde man att de döda kom på besök och då skulle de inte komma till en kall och ogästvänlig stuga. I askan från julelden kunde man sedan utläsa det kommande årets händelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar