Julölet var av stor betydelse och i fornnordisk litteratur talas det om att ”dricka jul”. Vanligen bryggde man öl bara två gånger om året och det var till jul och till slåttern.
I vardagslag drack man mest svagdricka, men till jul skulle det vara riktigt öl. Julölet skulle vara klart till avsmakning till Annadagen den 9 december eller senast till Tomasdagen den 21 december. De gamla runkalendrarna hade en dryckeskanna som tecken för dessa dagar. Julens slut - Knutdagen - markerades med ett upp-och-nedvänt dryckeshorn.
Julölet bryggdes av råg och kornmalt som malts på handkvarn. Man började med att koka kärlen så att inte ölet skulle surna. Brygget pågick sedan ett dygn och var ett drygt arbete. Det var vanligt att bryggkunniga kvinnor gick från gård till gård föra att hjälpa till. När brygget var klart fick det stå och kallna ett dygn sedan tillsattes färsk jäst samtidigt som man kastade i ett stycke glödgat järn. I vörten brukade man ibland lägga humle för att få gott, riktigt bittert, öl.
Brygden var omgiven med en rad magiska bruk. Kar och dricka skulle skyddas mot förgöring (ålderdomligt uttryck för förhäxning). Det gjordes med kors och stål. Det var också vanligt att man hurrade när järnet kastades i för att jäsningen
skulle gå bra.
I boken Julen förr i tiden, av Ebbe Schön, berättas att man i Västergötland brukade springa runt i huset för att sätta fart på jäsningen. Ingen fick nämna något orent eller surt för då skulle ölet ta smak. Vattnet fick inte nämnas vid sitt rätta namn utan kallades för ”lag” för annars skulle det bli förorenat. Vanligen skulle den som skötte brygden försöka se
så arg och bister ut som möjligt.
När ölet var färdigt förekom på många håll att vänner och grannar bjöds på en liten förjulfest för att provsmaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar