stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp mot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underliga gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta -
” nej, den gåtan var allt för svår,
nej, jag gissar ej detta” -
slår som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att pyssla och ordna, går att sköta sin syssla
.........................................
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker han sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Tomten, av Viktor Rydberg
”Egentligen bor det flera slags tomtar i Sverige. De flesta har bott i landet sedan urminnes tider, medan några invandrade hit för drygt ett sekel sedan.
Vår urgamla, inhemska tomte har aldrig tyckt om städer, och därför har endast få av dagens många stadsbor träffat honom.
Det kan vara orsaken till att föreställningen om hur en tomte ser ut och vilken hans karaktär är så växlande. Det visar sig också att folk blandar ihop tomten med liknande varelser som liknar honom, det kan gälla sägenfigurer lika väl som levande människor.” - Så inleder Ulla Ehrensvärd sin bok ”Den svenska Tomten”.
Hon berättar vidare att tomten avslöjar sin hemlighet med var han bor redan i sitt namn. Han finns på tomten - husets byggplats. 1781 är första gången den förkortade formen av namnet (tomte) finns i tryck. Tidigare har han kallats tomtegubbe, tomtebisse eller tomtebusse. Bisse och karl betydde i fornsvenskan gubbe, gammal karl och buss betydde kamrat och vän. Utöver dessa namn förekom många lokala varianter. Enligt boken finns tomtens hemvist i Finnestorp, bara ett par kilometer från Valeberg.
Till alla dessa namn som kom i bruk på 1500 - 1600-talen kan läggas det allra äldsta svenska, nämligen tompta gudh. Så kallades nämligen tomten på 1300-talet av den Heliga Birgitta. Tomten förlorade visserligen beteckningen gud under 1500-talet, men sin makt över människornas sinnen har han aldrig blivit helt berövad.
År 1871 kom en vändpunkt i den svenska tomtens liv. Då publicerade Viktor Rydberg i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 23 december berättelsen ”Lille Viggs äfventyr på julafton”. Folktrons farlige och lättretlige tomtegestalt började nu få stå tillbaka för en ny tomte som omgestaltats till en litterär och konstnärlig symbol. Fyra år senare kom ”Lille Vigg” ut i bokform med illustrationer av en 18-årig flicka vid namn Jenny Nyström.
Den julklappsutdelare som vi idag känner som ”jultomten” kan kopplas ihop med en man vid namn Nicolaus. Han sägs ha varit biskop i Myra, Lykien, Mindre Asien, och ha dött den 6 december 333. År 933 blev han helgonförklarad. Nicolaus miste tidigt sina föräldrar och arvet efter dem gjorde honom rik. Han var frikostig men försökte alltid dölja var gåvorna kom ifrån.
Från klosterskolorna vandrade S:t Nicolaus ut till folket som en av de maskerade gestalter och upptågsmakare som fanns i julbockens sällskap. Som gåvoutdelare omnämns S:t Nicolaus första gången i Tyskland 1507 och i Sverige 1717. Seden att dela ut gåvor blev han inte ensam om. Redan under katolsk tid fick han konkurrens av Jesusbarnet. När sedan reformationen kom försökte protestanterna utrota helgontron och därmed också S:t Nicolaus.
I mitten av 1800-talet dök det upp en ny gestalt i det protestantiska Tyskland - det var julgubben. Han liknade S:t Nicolaus till det yttre, men julgubben var enbart vänlig och inte ibland sträng som S:t Nicolaus kunde vara. Först uppträdde han ensam, men fick senare följe med en skara dvärgar som i hög grad liknade våra nordiska nissar och vättar.
I boken ”Julgubben och tomtarne”, utgiven i Helsingfors 1882, berättas hur julgubben och dvärgarna levde hela året inne i en håla i berget. Där var de upptagna med en enda sak - att göra julklappar till barnen.
Under slutet på 1800-talet skulle föreställningen om julgubben och hans hjälpsamma tomtar spridas vida omkring genom julkort och julböcker. I allmänhet så skilde författarna och konstnärerna på folktrons gårdstomte och den nya jultomten. I städerna kunde man dock se att alla tomtar kallades för jultomten medan man på landsbygden gjorde skillnad på den julklappsgivande gubben och tomten - han som bodde på gården året runt.
Tio år efter ”Lille Vigg” lät Viktor Rydberg trycka dikten ”Tomten” i Ny illustrerad tidning den 19 februari 1881. Stämningen i Rydbergs dikt visar att han inte tänkte på tomten som julklappsutdelare utan höjt sin tomte upp i en mer filosofisk sfär där han funderar över livets gåta.
1960 omarbetades Rydbergs dikt av Astrid Lindgren och med Harald Wibergs illustrationer har denna tomte sedan tagit plats hos oss.
Julbocken
Julbocken härstammar troligen från den gamla nordiska gudavärlden där Tor red på sina bockar. I den svenska Julboken berättas om den bysantinske kejsaren Konstantin VI Porfyrogennetos (913-959) som efterlämnat en skildring av de nordiska soldaternas liv i Konstantinopel. Han berättar att de en jul hade en form av parad där det ingick soldater som var utklädda i pälsar med skinnet utåt och att de bar djurmasker. I paraden dansade man och skrek ”Jul! Jul!” Möjligen kan det här ha varit en sådan ”Frejs lek” som finns omtalad i flera gamla källor och som hade en anknytning till det fornnordiska julfirandet.
I Julboken berättas också att den vanligaste förklaringen till julbocksseden är att det var Nicolausupptågens djävul som stått modell. Han var ofta utstyrd med horn och päls så att han liknade en bock. När sedan S:t Nicolaus förbjöds under reformationen skulle bocken ha fortsatt att finnas kvar.
Vidare sägs i Julboken att båda förklaringarna - att julbocken var ett kristet helgonattribud eller att han var ett ”kristnat” minne av hedniska kultdanser - är i och för sig helt acceptabla, men ingetdera kan ledas i bevis. Det är upp till var och en att ta julbocken till sitt hjärta utifrån den egna fantasin.
Julbocken är i Sverige numera vanligen en halmbock som används som prydnad. Det kan också vara en hornprydd mask som förekommer i utklädda följen kring julen. På flera håll i vårt land förekom ganska länge seden att en julbocksutklädd person delade ut julklapparna och deltog i jullekarna.
Julklappar
Ordet julklapp sägs ha sitt ursprung i seden att man skulle klappa på dörren innan man slängde in julgåvan. Dessa gåvor gav man för att göra mottagaren lite brydd. Antingen genom att gåvan i sig var retfullt menad eller genom att man skrev en elak vers.
Givaren smög sig i skydd av kvällsmörker fram till den gård där mottagaren bodde. Sedan klappade han våldsamt på dörren, öppnade den hastigt på glänt och slängde in presenten. Därpå var det dags att hastigt försvinna utan att ha blivit igenkänd. Seden bjöd att om folket på gården hann ut och fångade fridstöraren så skulle han ihällas en sup för varje ben som fanns i grisfoten. En del påstod att det fanns 32 ben och andra att det fanns 48 ben i en grisfot.
Seden att ge julklappar har förmodligen sitt ursprung i flera företeelser. En av rötterna går tillbaka till det antika nyårsfirandet i Rom där man uppvaktade varandra med presenter, gärna försedda med en rolig eller elak vers. Att ge nyårsgåvor hörde också till medeltida furstars skyldigheter.
En annan förklaring är firandet av S:t Nicolaus dag den 6 december då barnen brukade få små presenter. Det katolska helgonet Sankt Nicolaus var ursprungligen biskop under 300-talet. Han var den store räddaren i nöden och skyddshelgon för barn vars föräldrar var fattiga samt sjömän. Efter reformationen försköts bruket till jul.
Vid juletid hade man sedan gammalt visat sin välvilja och givmildhet. Det hörde till god ton att ge över- och underordnade ”julekost” eller andra gåvor. Därför gav bönderna mat, öl och julljus m.m. till byns indelta soldater och båtsmän, hantverkare samt till sin präst. I städerna fyllde borgarna julsäcken till sina brandvakter och andra stadstjänare.
Man skulle också ge tjänstefolk och fattiga lite extra. Så småningom sattes det i system och i tjänstefolkets berättigade län kunde ingå klädesplagg och julkort.
 |
| Julklappar |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar