På 1200-talet var vi nordbor ett renligt och bastande släkte och det fanns gott om badstugor (bastu är en förkortning av ordet badstuga). I alla våra medeltida landskapslagar finns det särskilda badstugeparagrafer. De flesta bondgårdar hade egna badstugor och i städerna fanns både privata och offentliga ”svettestugor”. På 1700-talet upptäckte man att det fanns ett samband mellan badstugorna och spridningen av syfilis och alla offentliga badstugor förbjöds 1725. Bara i finnbygderna i Värmland och Dalarna levde bastubadandet kvar - dit nådde aldrig vare sig myndigheternas omsorg om medborgarnas hälsa eller smittan från de fina badhusen.
Bland bönderna var det bara det stora julbadet som levde kvar av tidigare generationers renlighet. Inför årets största helg badade man årets enda bad. Detta bad brukade äga rum på julafton när alla julförberedelser var avslutade och då skulle hela familjen ta julbadet. Badandet skedde i rangordning med far i huset först. Sedan kom sönerna i åldersordning, drängarna, mor i huset, döttrarna och sist pigorna. I samband med badet bytte man också till helgdagskläder.
Julfriden utlystes offentligt på julafton eller på vissa håll på Tomasdagen. Den varade sedan till den 7 eller 13 januari. Julfriden innebar också att alla arbetsredskap skulle vara inplockade, arbetsvilan började och julförberedelserna skulle vara avklarade. Man trodde också att alla ”sysslor som gick runt” (spinna, mala, nysta, köra vagn o.s.v.) var speciellt farliga och skulle straffas av de övernaturliga. Endast hjulen på prästens vagn fick gå runt. För brott som begicks under den här tiden fördubblades straffet. Julfriden gällde också djuren. På landsbygden ringde kyrkklockorna in julfriden. Traditionen att utlysa julfriden har t.ex. återupptagits i Skara där kommunfullmäktiges ordförande, från stadshusets trappa, utlyser julfriden kl 17 på julafton.
Julhalmen.
Vanligen bar husbonden in julhalm och bredde ut på golven på julaftonskvällen. Att breda ut halm på golven vid högtidliga tillfällen är en mycket gammal tradition som finns beskriven redan i de fornnordiska berättelserna. Den enklaste förklaringen till bruket är förmodligen att halmen skyddade mot golvdrag och det var naturligtvis viktigt när man skulle ha gäster. På rika gårdar byttes halmen flera gånger under helgen medan den i de fattigare gårdarna fick ligga kvar till trettonhelgen.
Julkärven, eller ”julneken” brukar sättas upp för fåglarna på julafton. Det finns belägg för att bruket att sätta upp en otröskad kärve åt småfåglarna är ungefär 200 år gammalt men att det fått allmän spridning under de senaste hundra åren. Ursprunget kan vara den ”lötnek” (av lykta = sluta) som var en konstfullt hopflätad kärve som gjordes av de sista eller bästa stråna vid skörden. Lötneken hängdes upp i taket över finaste platsen när skörden var avslutad. Där fick den sedan hänga till jul då den sattes ut till fåglarna eller gavs till kreaturen. Man trodde att den besatt extra kraft. Bruket med lötnek har förekommit i Västsverige.
Julljusen.
Levande ljus har blivit en av de viktigaste detaljerna i vårt moderna julfirande. Den vanligaste ljuskällan fram till mitten av 1800-talet var brasan eller torrvedsstickor. Vaxljus användes bara på de större gårdarna och i kyrkorna. Talgljus fanns också. De framställdes av talg som man fick vid höstens slakt men var liksom torrvedsstickorna inte speciellt bra ljuskällor.
Att stöpa ljus på de material som fanns innan stearin och paraffin blev vanliga material var inte lätt. Temperaturen på ljusmassan och det vatten det flöt på i smörkärnan måste vara rätt. Var det för varmt kom vekarna upp ur doppet utan att något fastnat på dem och var det för kallt blev ljusen knottriga och fick små vattenblåsor som sprakade vid användning.
För att ljusstöpningen skulle bli lyckad skulle den ske vid nymåne för då brann ljusen klarare och längre. Inga tårar var tillåtna för då skulle ljusen rinna och om någon skulle råka lägga en fjärt så skulle ljusen spraka och osa.
Julosten.
Att ysta julosten var den julförberedelse som skedde allra tidigast på året. Det gjordes nämligen redan under sommaren.
Julslakten.
Slakten började redan i oktober. Först slaktades nötkreaturen medan de ännu var feta. Sist slaktades julgrisen och det skulle ske så nära festdagarna som möjligt. Annars blev fläsket odrygt. På vissa håll var det tradition att göra det i samband med Lucia eller på själva lussenatten. Viktigt var att slakten ägde rum under dygnets mörka timmar och att den var avslutad före gryningen. Det sades också att man skulle slakta vid nymåne annars blev fläsket segt.
Man tog vara på nästan allt. Av inälvorna lagades sylta, lungmos m.m. och av blodet gjorde man paltbröd. Det som eventuellt blev över efter slakten skulle gömmas undan. Till exempel kunde det grävas ner under en sten och då tog tomten hand om det sedan. I Småland påstods att om man inte skötte det här så kunde tomten bli arg och flytta från gården.
Julveden.
En av de få sysslor som var tillåten att utföra på julafton var att hugga julveden. Veden till julbrasan skulle väljas med största omsorg och den höggs ofta på julaftons morgon och skulle då räcka hela helgen. Detta var ju den kallaste tiden på året och en helg då man trodde att många övernaturliga väsen var i rörelse. Julelden var därför ett viktigt skyddsmedel.
På en del håll i landet använde man sig av en enda lång stock som man efter hand som den brann sköt in i brasan. Det var speciellt viktigt att stugan var varm och skön på julnatten för då trodde man att de döda kom på besök och då skulle de inte komma till en kall och ogästvänlig stuga. I askan från julelden kunde man sedan utläsa det kommande årets händelser.
Till en början dominerades julkortsmarknaden av kort från Tyskland. Det finns även en del kort som trycktes i Danmark runt förra sekelskiftet.
Den första julgran vi känner till i Sverige fanns hos grevinnan Christina Wrede-Sparre 1741. Troligen var det på släktens gods Stora Sundby vid Hjälmaren som julgranen fanns. Kronprins Gustaf Adolf hade ett ljusprytt julträd dekorerat med frukt och konfekt år 1783. I mitten av 1800-talet började det bli vanligare att ha julgran, men seden var vid förra sekelskiftet ännu okänd i många svenska hem.
Julkort
I England var det vanligt att eleverna i skolan fick göra ett ”Christmas piece” - julstycke. Varje elev fick ett stycke papper med speciellt utseende och med fina kanter. På pappret skulle sedan, med den allra vackraste skrivstilen, skrivas en julhälsning till familjen.
I Hela Familjens Julbok utgiven av Libris berättas att Henry Cole troligen var den förste som fick idén med julkort. Henry var en tjänsteman som arbetade med postkontorsreformen i England. Henrys vän konstnären John Horsley illustrerade ett julkort till julen 1873. Det såldes för 1 shilling vilket var mycket pengar på den tiden. Ett kort med kopparstick, som gjordes av William Egley vid ungefär samma tid, finns nu på Brittish Museum.
Korten blev inte populära förrän man 1880 började trycka julkort så att de blev billigare att köpa. Det året stämplade generalpostkontoret i London 11 miljoner kort. Korten var ofta utsirade med relieftryck, sidenband, tyll och rosetter. Korten kunde vara utsmyckade så här eftersom de antingen överräcktes personligen eller skickades i kuvert.
Bruket att överlämna jul- och nyårshälsningar är dock mycket äldre än de traditionella julkorten. Det var skriftliga hälsningar som man överlämnade personligen. Ofta i samband med nyårsvisiter. Den äldsta kända europeiska nyårshälsningen är från 1300-talet.
I Sverige grundade Axel Eliasson sitt konstförlag 1890 och kort därefter startade han tryckning av julkort. Produktionen ökade snabbt och man anlitade Jenny Nyström som tecknare.
Jenny Nyström blev den som i mer än 60 år gav den svenska tomten ett ansikte. En annan känd julkortstecknare var MasOlle - Aina Stenberg - som skapade sina motiv med små tomtenissar i färggranna landskapsdräkter.
Posten införde ett halverat porto för privata brevkort och vid slutet av 1800-talet hade julkortsskrivandet tagit sådan fart att man måste anställa extra personal över jul.
Julkrubba
I boken Julen i tro och tradition av Inge Löfström finns berättat om Franciskus. Det var julen 1223 som Franciskus arrangerade ett Betlehem i skogen vid Greccio. Han ville levandegöra händelserna den första julnatten för dem som tillsammans med honom skulle fira julnattsmässa. I en grotta hade han placerat en krubba med halm. För att göra scenen ännu mer autentisk lät han föra dit en oxe och en åsna. I denna miljö förrättade han sedan mässan, och deltagarna fick möjlighet att leva sig in i vad som hänt den första julnatten.
Senare byggdes ett kapell runt grottan och på väggarna målades bilder av Franciskus, krubban, oxen, åsnan och Jesusbarnet. Ibland har man menat att detta var förebilden till att julkrubbor som senare förekommit.
Den första julkrubban i Sverige som finns beskriven visades i Stockholm strax före julhelgen 1803. Den beskrivs i Årstafruns berättelser som en ”catolsk seremonie”.
I sin vanliga utformning och uppställd i en kyrka är julkrubban till sitt ursp
rung framför allt en produkt av renässansen. Seden blev allt vanligare i Italien och Spanien vid mitten av 1500-talet och kort därefter omnämns den även norr om Alperna.
Länge var julkrubbor portförbjudna i svenska kyrkor. De krubbor som finns omtalade i vårt land i början av 1800-talet fanns uppställda i privata hem med anknytning till katolska kyrkan. Först 1929 vågade en svensk kyrkoherde sig på att ställa upp en julkrubba i en kyrka. Kyrkan var Sankt Petri i Malmö och den modige kyrkoherden hette Albert Lysander. Han fick naturligtvis mycket skarp kritik eftersom det ansågs vara ett katolskt påfund.
Seden att ställa upp julkrubbor i kyrkorna spred sig sedan från Malmö ut över Skåne.
Ungefär samtidigt började man med julkrubbor i flera Stockholmskyrkor. Till en början placerades de i församlingssalarna, men så småningom i själva kyrkorna. Från dessa båda städer har krubban sedan erövrat så gott som hela Sverige.
Julkrubba
Julgran
De äldsta julgranarna kan vara de träd som hantverksgillen i Tyskland och Schweiz reste och smyckade inomhus till jul. I boken Julens ABC skriver Ingemar Liman att dessa är kända sedan slutet av medeltiden och att det första ljusprydda trädet som finns omtalat är från ca 1660 och fanns i Pfalz.
I den Svenska julboken av Jan-Öjvind Svahn berättas att man i början av 1500-talet hade prydnadsjulgranar i Freiburg och Strasbourg och att detta är väl dokumenterat. I boken omnämns också att en svensk officer var konvalescent i ett hem i Leipzig 1632 och att han där fick se en gran, smyckad med tända ljus.
Julgranen har så länge den funnits smyckats på olika sätt och här finns det stora skillnader mellan olika sociala samhällsgrupper.
De äldre skildringarna vi har av hur julgranarna var pyntad talar om vaxljus, kakor och äpplen. Man gjorde även figurer av mjöl och vatten som torkades och målades.
Från 1800-talets mitt började speciella julgransdekorationer finnas att köpa i städernas bodar och på markader.
Julgranskarameller med bokmärken och med eller utan ”smäll” började dyka upp runt 1870. De speciella julgransflaggorna uppträdda på snören kom strax före förra sekelsiktet och de granna glitterstjärnorna några år in på 1900-talet.
Till klassikerna bland julgranspyntet hör de tunna glaskulorna. Från 1820-talet utvecklades i Böhmen i Tyskland en hemindustri i form av glaskuleblåsning. Män och pojkar blåste upp kulorna. Sedan var det döttrarnas uppgift att förse kulorna med spegelhinna och färg. Därefter var det hustrurna som bar iväg de färdiga kulorna till förläggarna. En flitig glasblåsare kunde göra 1000 kulor på en dag, men ersättningen var obetydlig och gjorde att man arbetade så länge man kunde hålla sig vaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar