Julafton
Julafton var förr inte en festdag eftersom julfastan sträckte sig över den 24 december. När vi svenskar blev protestanter förvandlades ätandet av fläsk och annat kött under de forna fastetiderna till något av en kristlig dygd.
Julafton var oftast den dag då de allra sista förberedelserna skulle göras innan julfriden inträdde. Förr var julfriden en juridisk realitet som var inskriven i alla landskapslagar. Tidpunkten för när den inträdde kunde dock variera. I städerna utlystes julfriden under högtidliga former. Ofta blåste man fanfar efter kyrkurets tolvslag varefter julfridsplakatet lästes upp. På landsbygden tillkännagavs julfriden genom klockringning klockan tolv den dag den lagstadgade julfriden inleddes.
Efter julfridens inringning, julkärvens utplacering (det synliga beviset på att julfriden var inledd), utfordring och rengöring hos djuren samt julbadet var det äntligen dags för det efterlängtade julmåltiden. Även djuren skulle ha del av julens givmildhet. Bandhundar skulle släppas lösa och alla husdjur skulle ha lite extra gott att äta. Efter julmåltiden satt man ofta tillsammans i stillhet medan husfadern eller någon annan läskunnig läste julevangeliet. Det var nödvändigt att gå tidigt till sängs för att orka upp till julottan nästa morgon.
Juldagen
På juldagens morgon fick man inte försova sig. Den som gjorde det skulle bli sömnig hela året. Till julottan, som kunde börja redan klockan fyra, for bondfamiljerna med bjällerklang och i skenet från doftande tjärbloss. För dem som bodde långt från kyrkan blev det inte mycket sömn den natten. Det var vanligt att det efter julottan var ett kort uppehåll och efter det skulle man delta i högmässan. I pausen samlades man hos folk i kyrkbyn och kunde få en matbit och ”ottesupen”. För fattiga och för dem som inte hade någon att gå till kunde det gå så långt att man av prestigeskäl ändå stänkte några droppar brännvin på sig för att få den rätta doften.
På hemväg från högmässan skulle alla som hade häst köra ikapp. Den som kom först hem skulle bli först klar med höskörden i byn. På en del håll sa man att den som kom först hem skulle få den bästa skörden.
När julottefärden var över skulle allt gårdens folk hålla sig stilla. På juldagen fick bara de allra nödvändigaste sysslorna göras. Helst skulle inte högaffeln sättas i höet på hela dagen. Ingen mockade för djuren och man undvek att laga mat. Det var inte heller bra att låna eld eller ved. Den som besökte en annan gård fick ofta namnet ”julsugga”. Helgen skulle på alla sätt respekteras.
En omtyckt sed var att rida Staffan. På annandagens morgon skulle hästarna ridas till ett nordrinnande vattendrag och vattnas för att de skulle bli friska och starka under det kommande året. Kappridningar var också vanligt förekommande.
Annandag jul
Annandagen var en dag som också började tidigt. Det var Stefans eller Staffans dag och man skulle särskilt ägna sig åt sina hästar. Eftersom ingen fått göra rent hos djuren på juldagen var behovet stort när det blev tillåtet på annandagen. Drängarna var uppe tidigt. Hann man med att slänga ut gödseln även hos grannen väntade man sig traktering för den tjänsten.
Den första dryck man skulle dricka på annandagens morgon var glögg, ofta sirapsglögg. Det var också så att de Staffanssångare som kunde komma och hälsa på skulle bjudas på glögg. Staffanssångarna var ungdomar som gick från gård till gård och sjöng. De fick pengar eller så inbjöd de till knytkalas. Annandagen var starten för en lång rad av gille där man med sång, lek, dans, mat och dryck roade sig fram tills dess att man körde ut julen på Knutdagen och vardagen började igen.
På en del håll ordnade byalagen med så kallade hopläggningsdanser eller lekstugor. Det kunde också vara så att de olika åldersgrupperna höll egna fester (gubböl, kärringskrällar etc.). Vid gillen och hopläggningsdanser var det vanligt att männen hade med sig glögg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar