Julfirandets historia, advent, lucia och Tomasmäss

Julfirandets historia

Jul. Själva ordet jul har förekommit så långt tillbaka man kan följa den germanska historien. I boken Julens ABC säger Ingemar Liman att vissa forskare hävdar att ordet har betecknat en bestämd festtid redan från äldsta tid.

Första gången ordet ”jul” finns omnämnt i Norden är i en berättelse om den norske kungen Harald Hårfagher, skriven av författaren Torbjörn Hornklofi omkring år 900. Där står det att kung Harald ville ”dricka jul ute på havet och taga upp Frejs lek”. Uttrycket att ”dricka jul” återkommer sedan under hela medeltiden och långt därefter. När man sedan börjar läsa om julfirandets ursprung i olika skrifter får man lite olika uppgifter om hur julfirandet har uppstått.

En uppgift är att man i Romarriket, innan den kristna tron blev vanlig, firade ett antal gudar vid olika tillfällen under året. Den 17 december hade man en glädjefest till Saturnus (fruktbarhetsgud) ära och den 25 december firade man solgudens födelsedag. När sedan Romarriket antog kristendomen som statsreligion började man i stället fira Jesu födelse den 25 december.  

Det var på 300-talet som kristendomen blev statsreligion i Romarriket och sedan dess har julen firats som kristen helg och är idag den största högtiden under kyrkoåret.

I Den svenska Julboken berättas att kyrkofadern Hippolytos redan år 217 lanserade den 25 december som Jesu födelsedag men att hans förslag inte fick något genomslag. Det var sedan påven Liberius som år 354 förklarade att Jesus Kristus officiella födelsedag skulle vara den 25 december och att man

inte längre skulle fira solen  denna dag utan dess skapare.

Den kristna  kyrkan som fanns innan kristendomen blev statsreligion i Romarriket

sägs ha firat Jesu födelse den 6 januari.

En annan tänkbar bakgrund till julfirandets historia som Den svenska Julboken berättar om är att det har sitt ursprung i den fornnordiska gudasagan och att julen är att betrakta som en fortsättning av Midvinterblotfirandet.

Midvinterbloten var en fruktbarhetsrit för att ge god gröda, jakt och fiskelycka och den sägs ha hållits ungefär i tid vid vårt nutida vintersolstånd eller möjligen i mitten av januari. Under bloten lär det ha druckits mycket öl och feta gödgrisar offrats. Där i från skulle då seden att äta julskinka ha överförts till vårt julfirande.

Advent

Vårt kyrkoår börjar med första advent och så har det gjort sedan någon gång på 700-talet. Advent är en förkortning av Adventus Domino som betyder Herrens ankomst. Advent är inledningen på vårt julfirande.

Från början var adventstiden en sträng och allvarlig bot- och försakelseperiod som också kallades för ”julfastan”. I Kyrkan kan vi än i dag se det på den violetta skruden som används under andra till och med fjärde söndagen i advent. I äldre tider var första söndagen i advent inte någon särskild dag, men efterhand har det blivit extra högtidligt  - ett slags ”lille jul”, men den förändringen har skett först på senare tid.

Under julfastan skulle man vara återhållsam med mat, dryck och annat festande. Det skulle ses som en förberedelse för den stora julhögtiden - glädjehögtiden. Man skulle absolut inte ta ut julen i förskott och det gällde alla de fyra adventsveckorna och adventssöndagarna.

Lutfisk var en av de rätter man fick äta. Det hade sitt ursprung från de medeltida fastereglerna tiden före jul då denna torkade fisk var tillåten att äta. Enligt traditionen ska lutfisken läggas i blöt den 9 december på Anna-dagen för att vara klar till julafton. På Anna-dagen skulle också julölet vara färdigbryggt och helst kunna avsmakas första gången.

I bondesamhället var advent en tid för lugn och samling inför den stundande julhelgen. Alltför bullrande och störande utearbete var under adventstiden  förbjudna. I stället höll man sig till de lugnare sysslorna vid gården.

Många av de seder vi förknippar med advent är traditioner som uppstått under 1900-talet. Adventssöndagar med fyra ljus är ett bruk som finns beskrivet i slutet av 1800-talet. Då placerades ljusen i en enrisbuske inomhus och man

tände ett nytt varje söndag i advent.

Tillverkning av stakar för fyra ljus startade på 1920-talet och den första elektriska adventsljusstaken kom 1934.

Adventsstjärnan i våra fönster är en tradition vi hämtat från Tyskland. Den kom till Sverige vid sekelskiftet och blev vanlig i hemmen på 1940-talet. Radiohjälpens adventskalender sänder för första gången i radio 1956 och i TV 1960.

Lucia

Forskare anser att seden har sitt ursprung i en tysk sed som uppstått i Rehnområdet på 1500- eller 1600-talet. Där hade man i protestantiska kretsar ersatt julklappsutdelaren Sankt Nikolaus. Han passade nämligen inte längre in eftersom han var ett katolskt helgon.

Jesusbarnet fick symboliseras av en vitklädd ung flicka med gloria, en ljuskrans, kring sitt hår. I Tyskland var det här en julaftonssed där hon kom med presenter till barnen och det har inte alls något samband med Lucia.  Hon hade sällskap med en djävulsfigur som på plattyska kallas för ”Dyvelskater”. I gammalsvenskan blev det ”Dyvelskatter” - d.v.s. våra lusse katter. Denna vitklädda flicka med ljus i håret är alltså troligen föregångare till vår svenska Lucia.

Namnet Lucia kommer från det latinska ordet Lux/Lucis som betyder ljus. Lucia var enligt legenden en ung kvinna som led martyrdöden i Syracusa på Sicilien år 304 just den 13 december. Hon anmäldes till prefekten av sin fästman för att vara kristen eftersom hon använt sin hemgift för att ge de fattiga mat. Hon ansågs vara skyldig och dömdes att brännas på bål. Elden gjorde henne dock ingen skada varför hon i stället avrättades med svärd. På en del håll berättas legenden så att hon först fick sina vackra ögon utstuckna men att det gjorde att hon i stället fick förmågan att se mer än seende ögon kunde se. Lucia blev så småningom helgonförklarad och inom den romersk katolska kyrkan högtidlighåller man Lucia som Syracusas skyddshelgon som åkallas speciellt för ögonsjukdomar.

Att fira Lucia är en sed som blev allmän i Sverige först i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Firandet tros ha börjat i mitten eller slutet av 1700-talet och det äldsta kända firandet ägde rum på en västgötaherrgård 1764. Vid 1800-talets början finns flera uppgifter om firande i Västergötland, men även i Dalsland och Värmland. Detta firande sker på de stora gårdarna och i städernas borgerliga kretsar.  Den tidens skolgossar (djäknar) brukade passa på att vid skolavslutningen gå omkring och sjunga visor för att smala in pengar inför den kommande terminen. Det kallades för ”lussegången”. Den stora spridningen av luciafirandet startade i och med att en av Stockholms tidningar började kora Stockholms lucia 1927.

Luciafirande var förr, särskilt i Västsverige, en stor festdag. Lucians uppgift var då mest att servera mat och brännvin iklädd sin fotsida klädnad. Enligt gammal svensk bondetradition var lucianatten årets längsta natt.

I kalendrar från medeltiden låg också vintersolståndet vid denna tid. I Västsverige brukade bönderna och deras tjänstefolk börja äta och dricka tidigt på Luciamorgonen.  Först serverades ”Lussebiten” - en rejäl måltid av fläsk och kött men även ost och bröd. Till detta dracks öl och brännvin. Efter ”Lussebiten” var det vanligt att man sov en stund. Sedan var det dags för ”Lussefrukosten”. Det var en rejäl måltid som det serverades starkvaror till. I en del trakter var det sed att ha ett visst antal frukostar före gryningen. Det finns uppgifter om allt från tre till elva stycken!

Det finns en förklaring till detta enorma överflöd av mat och dryck vid Lucia.  Under den katolska tiden skulle julfastan börja vid denna tidpunkt och det gällde att äta så mycket som möjligt innan fastan skulle börja. När Sverige blev protestantisk försvann julfastan, men firandet vid Lucia blev kvar.

Lussenatten var en natt av oro - längsta natten på året. Övernaturliga krafter kunde denna natt åstadkomma hemska saker och det gällde att vara på sin vakt. För att slippa obehagliga överraskningar satt man uppe till långt över midnatt även i områden där ”lusselångnatt” inte firades på samma  sätt som i Västsverige.

Det man var rädd för under lussenatten var ”Lussefamla” eller ”Lussefärden” - en ryttarskara som sprängde fram högt uppe i rymden med en enorm hastighet. I regel syntes inget - men ett vinande ljud, hästtramp och hundskall hördes tydligt. Denna vilda jakt har även fått andra namn som t.ex.  Odens jakt, Gideons jakt, Hinsjakten m.fl. namn. Fenomenet kunde förekomma även vid andra tider än Lucia.

Traditionen bjöd att man denna dag skulle ha slakat julgrisen och ljusstöpningen skulle även den vara avklarad. Just den 13 december hade redan under medeltiden spelat en viktig roll i svensk tradition, På runstaven markerades denna dag med två furubloss och en sax. Saxen markerar att nu kan man börja klippa  av de långa nätterna.

Tomasmäss

Tomasdagen den 21 december var helgdag i Sverige fram till 1772 och kallades Tomasmäss. På Tomasdagen infaller vintersolståndet, dvs. årets kortaste dag. Dagen är ca sex och en kvarts timme lång. 

Denna dag skulle man på många håll resa julstängerna, eller julruskorna som de också kallades. De gjordes ofta av avkvistade granar med toppruskan kvar och de kunde resas utanför stugan, vid porten, på taket eller på gödselhögen. Det finns berättelser om att man på vissa håll tågade runt i byn med åldermannen i spetsen för att sätta upp julstängerna. Man valde då ut de största och starkaste karlarna att följa med eftersom det på varje ställe skulle ätas och drickas rikligt. Stängerna skulle stå kvar över hela helgen, ibland längre.

I Västsverige hade julrönnen en särställning bland julstängerna. Julrönnen gjordes av en sammanbunden rönnklyka med små fyrkantiga halminflätningar inuti. Den pyntades med rosetter och färgglada tyglappar. Julrönnen skulle stå högst upp på gödselstacken under hela julen. Man trodde att den gav skydd och lycka åt kreaturen, men ytterst uppfattades den som ett tecken på att det var en välskött gård.

Till julen bryggde man riktigt öl. Husmödrarna tog då till övernaturliga metoder i bryggprocessen. Till exempel brukade man i Västergötland rusa runt i huset för att få igång jäsningsprocessen.Det var till och med så att man enligt Äldre Västgötalagen var skyldig att dricka julöl. Om inte julölet varit klart till Anna-dagen den 9 december så skulle det i alla fall vara klart till Tomasmäss liksom de flesta andra julförberedelser. För på Tomasdagen började julfriden på många håll i landet.

Tomasdagen var också marknadsdag. Då skulle de sista inköpen till helgen göras och sedan det blev förbjudet med hembränning så skulle också julbrännvinet inköpas. En speciellt känd sådan markand är julmarknaden på Stortorget i Stockholm. Den har funnits i flera hundra år och finns fortfarande kvar.

Tomasdagen var den dag då man som torpare eller arrendator sade upp sig för avflyttning. Det samma gällde för den bonde som ville säga upp sina anställda. På Tomasdagen skulle alla arrenden och löner som betalades med spannmål vara betalda. Då skulle också tröskningen av årets säd vara avklarad. Om så inte var fallet skulle råttorna äta upp säden - för då gick tomtens kontrakt ut - och tomten ville inte vakta säden på en gård som inte sköttes ordentligt. Traditionerna varierade dock och på sina håll sparade man symboliskt lite av tröskningen till själva julafton. Det kallades att ”tröska inpå”. Man ville ge den nya säden något av julens övernaturliga kraft.

Tomasdagen har också benämningen ”Lilla julafton” (på vissa håll är det i stället dagen före julafton). Då provsmakade man julmaten och på senare tid hände det också att barnen fick en liten julgåva i förväg. Enstaka uppgifter finns om att även andra dagar från slutet av november till början av februari har kallats för lilla julafton.