Jultomten

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp mot månens  skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underliga gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta -

” nej, den gåtan var allt för svår,

nej, jag gissar ej detta” -

slår som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att pyssla och ordna, går att sköta sin syssla

.........................................

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,      

tycker han sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Tomten,  av Viktor Rydberg

”Egentligen bor det flera slags tomtar i Sverige. De flesta har bott i landet sedan urminnes tider, medan några invandrade hit för drygt ett sekel sedan.

Vår urgamla, inhemska tomte har aldrig tyckt om städer, och därför har endast få av dagens många stadsbor träffat honom.

Det kan vara orsaken till att föreställningen om hur en tomte ser ut och vilken hans karaktär är så växlande. Det visar sig också att folk blandar ihop tomten med liknande varelser som liknar honom, det kan gälla sägenfigurer lika väl som levande människor.” - Så inleder Ulla Ehrensvärd sin bok ”Den svenska Tomten”.

Hon berättar vidare att tomten avslöjar sin hemlighet med var han bor redan i sitt namn. Han finns på tomten - husets byggplats. 1781 är första gången den förkortade formen av namnet (tomte) finns i tryck. Tidigare har han kallats tomtegubbe, tomtebisse eller tomtebusse. Bisse och karl betydde i fornsvenskan gubbe, gammal karl och buss betydde kamrat och vän. Utöver dessa namn förekom många lokala varianter. Enligt boken finns tomtens hemvist i Finnestorp, bara ett par kilometer från Valeberg.

Till alla dessa namn som kom i bruk på 1500 - 1600-talen kan läggas det allra äldsta svenska, nämligen tompta gudh. Så kallades nämligen tomten på 1300-talet av den Heliga Birgitta. Tomten förlorade visserligen beteckningen gud under 1500-talet, men sin makt över människornas sinnen har han aldrig blivit helt berövad.

År 1871 kom en vändpunkt i den svenska tomtens liv. Då publicerade Viktor Rydberg i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 23 december berättelsen ”Lille Viggs äfventyr på julafton”. Folktrons farlige och lättretlige tomtegestalt började nu få stå tillbaka för en ny tomte som omgestaltats till en litterär och konstnärlig symbol. Fyra år senare kom ”Lille Vigg” ut i bokform med illustrationer av en 18-årig flicka vid namn Jenny Nyström.

Den julklappsutdelare som vi idag känner som ”jultomten” kan kopplas ihop med en man vid namn Nicolaus. Han sägs ha varit biskop i Myra, Lykien, Mindre Asien, och ha dött den 6 december 333. År 933 blev han helgonförklarad. Nicolaus miste tidigt sina föräldrar och arvet efter dem gjorde honom rik. Han var frikostig men försökte alltid dölja var gåvorna kom ifrån.

Den 6 december var den stora examensdagen i klosterskolorna. Då klädde en munk ut sig till S:t Nicolaus, och när examen var över, gick han runt och delade ut gåvor och gotter till de flitiga eleverna och ris och bannor till de lata.

Från klosterskolorna vandrade S:t Nicolaus ut till folket som en av de maskerade gestalter och upptågsmakare som fanns i julbockens sällskap. Som gåvoutdelare omnämns S:t Nicolaus första gången i Tyskland 1507 och i Sverige 1717. Seden att dela ut gåvor blev han inte ensam om. Redan under katolsk tid fick han konkurrens av Jesusbarnet. När sedan reformationen kom försökte protestanterna utrota helgontron och därmed också S:t Nicolaus.

I mitten av 1800-talet dök det upp en ny gestalt i det protestantiska Tyskland - det var julgubben. Han liknade S:t Nicolaus till det yttre, men julgubben var enbart vänlig och inte ibland sträng som S:t Nicolaus kunde vara. Först uppträdde han ensam, men fick senare följe med en skara dvärgar som i hög grad liknade våra nordiska nissar och vättar.

I boken ”Julgubben och tomtarne”, utgiven i Helsingfors 1882, berättas hur julgubben och dvärgarna levde hela året inne i en håla i berget. Där var de upptagna med en enda sak - att göra julklappar till barnen.

Under slutet på 1800-talet skulle föreställningen om julgubben och hans hjälpsamma tomtar spridas vida omkring genom julkort och julböcker. I allmänhet så skilde författarna och konstnärerna på folktrons gårdstomte och den nya jultomten. I städerna kunde man dock se att alla tomtar kallades för jultomten medan man på landsbygden gjorde skillnad på den julklappsgivande gubben och tomten - han som bodde på gården året runt.

Tio år efter ”Lille Vigg” lät Viktor Rydberg trycka dikten ”Tomten” i Ny illustrerad tidning den 19 februari 1881. Stämningen i Rydbergs dikt visar att han inte tänkte på tomten som julklappsutdelare utan höjt sin tomte upp i en mer filosofisk sfär där han funderar över livets gåta.

1960 omarbetades Rydbergs dikt av Astrid Lindgren och med Harald Wibergs illustrationer har denna tomte sedan tagit plats hos oss.

Den svenska julgubben var 1890-talet mycket lik sin Tyska släkting. Han avbildades som lång, skäggig munk med en slät kåpa eller toppig skinnmössa i mörk färg - grön, brun eller helt vit - men nästan aldrig i rött. Deras engelska släkting bar en grön mantel kantad med päls och på huvudet en krans av järnek, mistel eller murgröna. Så småningom dyker även deras amerikanske släkting, Santa Claus, upp - slätkindad, rödklädd och med en luva kantad med vitt skinn och en stor tofs.