Ordet julklapp sägs ha sitt ursprung i seden att man skulle klappa på dörren innan man slängde in julgåvan. Dessa gåvor gav man för att göra mottagaren lite brydd. Antingen genom att gåvan i sig var retfullt menad eller genom att man skrev en elak vers.
Givaren smög sig i skydd av kvällsmörker fram till den gård där mottagaren bodde. Sedan klappade han våldsamt på dörren, öppnade den hastigt på glänt och slängde in presenten. Därpå var det dags att hastigt försvinna utan att ha blivit igenkänd. Seden bjöd att om folket på gården hann ut och fångade fridstöraren så skulle han ihällas en sup för varje ben som fanns i grisfoten. En del påstod att det fanns 32 ben och andra att det fanns 48 ben i en grisfot.
Seden att ge julklappar har förmodligen sitt ursprung i flera företeelser. En av rötterna går tillbaka till det antika nyårsfirandet i Rom där man uppvaktade varandra med presenter, gärna försedda med en rolig eller elak vers. Att ge nyårsgåvor hörde också till medeltida furstars skyldigheter.
En annan förklaring är firandet av S:t Nicolaus dag den 6 december då barnen brukade få små presenter. Det katolska helgonet Sankt Nicolaus var ursprungligen biskop under 300-talet. Han var den store räddaren i nöden och skyddshelgon för barn vars föräldrar var fattiga samt sjömän. Efter reformationen försköts bruket till jul.
Vid juletid hade man sedan gammalt visat sin välvilja och givmildhet. Det hörde till god ton att ge över- och underordnade ”julekost” eller andra gåvor. Därför gav bönderna mat, öl och julljus m.m. till byns indelta soldater och båtsmän, hantverkare samt till sin präst. I städerna fyllde borgarna julsäcken till sina brandvakter och andra stadstjänare.
Man skulle också ge tjänstefolk och fattiga lite extra. Så småningom sattes det i system och i tjänstefolkets berättigade län kunde ingå klädesplagg och julkort.
 |
| Julklappar |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar