Julafton

Julafton var förr inte en festdag eftersom julfastan sträckte sig över den 24 december. När vi svenskar blev protestanter förvandlades ätandet av fläsk och annat kött under de forna fastetiderna till något av en kristlig dygd.

I katolsk tid hade julaftonen samma roll som andra ”aftnar” före stora helgdagar. De kallas på latin för ”vigila” - vakor - och dessa vakor var ursprungligen de första kristnas nattliga vakande under bön. 

Julafton var oftast den dag då de allra sista förberedelserna skulle göras innan julfriden inträdde. Förr var julfriden en juridisk realitet som var inskriven i alla  landskapslagar. Tidpunkten för när den inträdde kunde dock variera. I städerna utlystes julfriden under högtidliga former. Ofta blåste man fanfar efter kyrkurets tolvslag varefter julfridsplakatet lästes upp. På landsbygden tillkännagavs julfriden genom klockringning klockan tolv den dag den lagstadgade julfriden inleddes.

Efter julfridens inringning, julkärvens utplacering (det synliga beviset på att julfriden var inledd), utfordring och rengöring hos djuren samt julbadet var det äntligen dags för det efterlängtade julmåltiden. Även djuren skulle ha del av julens givmildhet. Bandhundar skulle släppas lösa och alla husdjur skulle ha lite extra gott att äta. Efter julmåltiden satt man ofta tillsammans i stillhet medan husfadern eller någon annan läskunnig läste julevangeliet. Det var nödvändigt att gå tidigt till sängs för att orka upp till julottan nästa morgon.