Julens blommor

Seden att ha särskilda julblommor är inte speciellt gammal.  Krukväxter blev allmänna i hemmen först under de senaste hundra åren. På en del håll var det vanligt att till midsommar pryda kakelugnar och spisar med smörblommor. Dessa fick sedan vara kvar och snyggades alltid upp till julen. De kom därför att betraktas som något av juldekorationer.

Amaryllis

Amaryllisens svenska namn är egentligen ”Riddarstjärna”. Amaryllisen är släkt med narcisser, påskliljor och snödroppar. Amaryllisen ska ha jämt med vatten hela sommaren. Sedan slutar man vattna och ställer krukan på en mörk plats. I december planterar man om löken i en rymligare kruka, vattnar den ordenligt en gång och vattnar sedan lite då och då tills knoppen bryter fram.

                               Hyacint

Hyacinten är en flerårig liljeväxt som normalt blommar i april eller maj. Den härstammar från östra Medelhavsområdet. Hyacinten är tålig och lättskött och den av våra julblommor som är minst kravställande.

Julbegonia

Begonian är en av de julblommor som funnits längst. Den blev populär på 1930-talet. Begonian ingår i en familj av begoniaväxter som omfattar ca 1000 arter. De växer i tropiska trakter jorden runt. Begonian är inte lättskött. Den vill ha mycket ljus men inte stå i solsken och den vill ha en luftfuktighet som vi inte kan erbjuda i vanliga hem.

Julkaktus

Julkaktusens växtsläkte har tre arter som alla växer i Brasilien. Julkaktusen är en epifyt - växer på t.ex. träd för att komma upp i ljuset - och utvecklar inte speciellt stort rotsystem. Den blommar med avlånga blommor som sitter i topparna på varje gren. Julkaktusen tycker inte om eten. Eten är ett omättat kolväte som avges av bl.a. frukt. Det innebär att den inte vill stå i närheten av äpplen eller grönsaker. Den tycker dessvärre inte heller om att vara i närheten av julgranen.

Julstjärna

Julstjärnan upptäcktes 1821 av den amerikanske diplomaten Joel Roberts Poinsett i trädgården hos en mexikansk indian. De intensivt röda skyltbladen var heliga för indianfolket i fråga - så heliga att de inte ens fick vidröras. Ambassadören gav sig inte förrän han lyckats stjäla ett exemplar som han sedan förde till USA. Julstjärnan kom på 1960-talet till Sverige.

Julens kryddor

Ingefära

Ingefära (Zingiber officinale) är en kryddväxt från Sydostasien. Den har en pärlbandsliknande jordstam som kan syltas eller 
torkas och användas hel eller mald.

Kanel

Kanel kommer från barken av några träd av släktet Cinnamomum. Vår vanliga hushållskanel kommer från en art som växer i södra Kina och odlas på Java och Sumatra. Det är innerbarken som rullas ihop och torkas. Den används sedan hel eller mald. Kanelen har varit en uppskattad krydda sedan årtusenden men blev känd i Europa först på 1600-talet.

                                 Kryddnejlikor

Nejlikor är de torkade och outslagna blomknopparna från en myrtenväxt. Ursprungslandet är Moluckerna eller Kryddöarna. Idag kommer det mesta från Zanzibar och Pemba vid Afrikas östkust. Smaken är söt och starkt stickande. Färgen är rödbrun till brun. Hel passar nejlikan till inläggningar, glögg, skinka och pomanderbollar. Malen passar den till pepparkakor, vissa mjuka kakor, pajer, korv, blodpudding, svartsoppa och i grillsås till    fläskkött.

Saffran

Saffran är världens dyraste krydda. Ett kilo saffran kostar lika mycket som 700 kilo kanel. Saffran tillverkas av saffranskrokusens (Crocus sativus) blomma. Varje blomma har en orange pistill som delar sig i tre grenar. Varje gren har ett så kallat märke i toppen. Det är det lilla märket som saffranskryddan består av.

Eftersom saffran är så dyrt är det vanligt att man försöker förfalska saffran. 

För att få ihop ett kilo saffran behövs det 150 000 st blommor. Den saffran som finns i Sverige kommer huvudsakligen från Spanien. Tidigare användes saffran inte bara som krydda utan även som textilfärg. Saffran är ganska giftigt och några gram kan vara dödande. Det har t.ex. använts vid försök att framkalla aborter.

                                                      

                                                      Senap

Senapsfrö användes redan av de gamla grekerna. Man skiljer på gult och brunt frö. Det bruna fröet är något mindre och har en skarpare, mer lättflyktig arom än det gula.  Brunt senapsfrö används till ”skånsk senapssås”. Det gula fröet används i inläggningar, vid kokning av fisk, korv och tunga. Senapsfrö kommer från en ettårig senapsväxt med ursprung i Medelhavsländerna och södra Asien. Smaken, som kommer fram när man krossar fröet och tillsätter vätska, är skarp och stickande. 

Julbaket

Julbaket gjorde man vanligtvis så nära inpå julen som möjligt för att brödet skulle bara färskt till helgen. Det här var vinterhalvårets storbak och ofta skulle brödet räcka ända fram till påsk.

Man lade ner större omsorg på julbrödet än på något annat bröd under året. Dels bakade man stora mängder vardagsbröd och dels speciella julbröd. Till julbrödet använde man vanligen siktat mjöl medan man till vardags bakade bröd av osiktat mjöl. Vete var länge en lyxartikel i vårt land. Det fina brödet som bakades till bröllop, begravningar och storhelger gjordes av rågsikt. Man använde också, till en del bröd, vört från julölsbryggandet som degspad. Man fick då ett sött gott bröd till skillnad från vardagens sura limpor eller hårda knäckebrödsskivor.

Julbröden låg ofta framme som skådebröd under hela julhelgen. De hade ofta kors- och solmönster och tilltroddes magiska egenskaper.  Ett exempel är den så kallade ”såkakan” som sparades för att ge kraft åt vårbruket. Efter julen kunde kakan gömmas i sädesbingen eller ges till hästarna. På en del håll var det sed att den skulle bakas av sista kärven i föregående års skörd.

När det gäller julbröd har vi i Sverige haft en ganska allmän tradition, nämligen ”julhögarna”. Man bakade runda brödkakor, både råg- och vetebröd, med olika diameter så att man kunde stapla dem ovanpå varandra med den minsta överst. Det blev en liten brödpyramid som kunde bestå av 5-6 brödkakor. Varje familjemedlem en egen julhög. Husfadern fick en lite större hög och barnen lite mindre. Husmor och tjänstefolk fick mellanstora högar.

Det fanns en mängd olika åtgärder som skulle iakttagas för att ”skydda brödet”. Om t.ex. dörren hölls öppen när man bakade kunde onda makter smyga sig in och förstöra brödet. Det var alltid bra att baka när månen stod i ny, men man skulle akta sig för att baka i vintersolståndet. För att skydda degen skulle bagerskan rita ett kors i den. Om hon lade ett par karlbyxor över den så jäste den bra och sprack inte. Sjöng hon när hon bakade så skulle hon få gråta innan brödet var slut och lade hon en kaka upp och ner bakade hon åt djävulen.

Julbrygden

Julölet var av stor betydelse och i fornnordisk litteratur talas det om att ”dricka jul”. Vanligen bryggde man öl bara två gånger om året och det var till jul och till slåttern.

I vardagslag drack man mest svagdricka, men till jul skulle det vara riktigt öl. Julölet skulle vara klart till avsmakning till Annadagen den 9 december eller senast till Tomasdagen den 21 december. De gamla runkalendrarna hade en dryckeskanna som tecken för dessa dagar. Julens slut - Knutdagen - markerades med ett upp-och-nedvänt dryckeshorn.

Julölet bryggdes av råg och kornmalt som malts på handkvarn. Man började med att koka kärlen så att inte ölet skulle surna. Brygget pågick sedan ett dygn och var ett drygt arbete. Det var vanligt att bryggkunniga kvinnor gick från gård till gård föra att hjälpa till. När brygget var klart fick det stå och kallna ett dygn sedan tillsattes färsk jäst samtidigt som man kastade i ett stycke glödgat järn. I vörten brukade man ibland lägga humle för att få gott, riktigt bittert, öl.

Brygden var omgiven med en rad magiska bruk. Kar och dricka skulle skyddas mot förgöring (ålderdomligt uttryck för förhäxning). Det gjordes med kors och stål. Det var också vanligt att man hurrade när järnet kastades i för att jäsningen

skulle gå bra.

I boken Julen förr i tiden, av Ebbe Schön, berättas att man i Västergötland brukade springa runt i huset för att sätta fart på jäsningen. Ingen fick nämna något orent eller surt för då skulle ölet ta smak. Vattnet fick inte nämnas vid sitt rätta namn utan kallades för ”lag” för annars skulle det bli förorenat. Vanligen skulle den som skötte brygden försöka se

så arg och bister ut som möjligt.

När ölet var färdigt förekom på många håll att vänner och grannar bjöds på en liten förjulfest för att provsmaka.

När man lärde sig konsten att göra sädesbrännvin ingick det också i brygden att göra julbrännvin. Fram till 1855 då hemränningen förbjöds var det rutin i alla gårdar att göra eget julbrännvin. Julbrännvinet gjordes på råg eller korn som man dåliga år blandade med potatis. Vid andra tillfällen under året fick det duga med den billigare havren till brännvinsbrygden. 

Julens mat

Kvinnornas sista arbetsuppgift inför julhelgen var i äldre tider att duka julbordet. Dukning och matsedel varierade mycket i landet men det var vanligt att en del rätter skulle stå orörda på bordet under hela helgen. Så var det ofta med julhögarna. Det var högar av olika bröd som dukades upp - en hög för varje familjemedlem. Kannan med dricka skulle också stå framme. Den skulle hela julen fyllas på så att man kunde bjuda besökare. Att bjuda alla besökare på något var viktigt. De kunde i annat fall ”bära ut julen” när de gick.

Den företeelse som bäst bevarat sin plats i dagens traditionella julfirande är att ”doppa i grytan”. Bruket att doppa i grytan vid middagstid på julafton, dopparedagen, är utbrett i hela Sverige. Från början var det inte alls en sed knuten till julen utan snarare ett vanligt måltidsbruk. Genom att de stora festerna har en bevarande effekt på seder och bruk har doppet i grytan levt kvar in i vår tid, men nu enbart som ett festbruk vid julen.

Julmaten domineras starkt av fläsk i alla former. Det kan ha sitt ursprung i att det var det kött som var det enda relativt färska vid den här tiden av året. Nötboskapen hade magrat en hel del sedan sommaren medan grisarna kunnat gå ute på bete längre och fortfarande var ganska feta. På många ställen finns ett troligt samband med den förkristna midvinterbloten beskriven som ursprung till den feta fläskmaten vid jul. Fast även till midvinterbloten kan ju tillgången på feta offerdjur ha haft en betydelse.

Gröt skulle finnas med på jul- och nyårsaftonens matsedel. Troligen kan seden att äta gröt ha bevarats genom de stora festerna på samma sätt som för seden att doppa i grytan. Ofta kokte man så mycket gröt att det räckte i flera dagar. Man satte också ut julgröt utanför huset för att blidka övernaturliga väsen, t.ex. tomten. Grötätandet var förknippat med många ceremonier. En sed som i viss mån lever kvar än är den att lägga mandel i gröten för att se vem som kommer att gifta sig under året.

Lutfisken på vårt julbord är ännu en maträtt som fått festkaraktär och bevarats. Bruket går tillbaka till fasteseder under den katolska tiden då man fastade före de stora helgerna och fisk utgjorde huvudfödan. Eftersom det var svårt att få tag på färsk fisk under vintern blev det naturligt att äta torkad eller saltad fisk.

Att stoppa korv är en mycket gammal metod att ta till vara sådana detaljer på slaktdjuret som inte tålde att lagras på annat sätt. Korven kunde sedan saltas, rökas, torkas eller syras. Julkorven är vanligen en mera kryddad korv än den vanliga fläskkorven. Förr användes upp till 10 gånger så mycket kryddor i den.

Pomander

En ganska ny jultradition är att göra pomander och hänga upp dem i dörröppningar.

Man använder apelsiner och sticker in hela nejlikor i skalet. När nejlikorna blir fuktiga  av apelsin-saften sprider sig en ljuvlig ”juldoft”.

Apelsinerna hängs upp med röda sidenband.

                                                                   Pommander

Pepparkakshus

Pepparkakorna hör till våra äldsta bakverk. Starkt kryddat festbröd har länge varit knutet till bl.a. julen. I äldre kokböcker och recept påpekas att degen skulle kryddas ordentligt med svartpeppar eller starkpeppar. Pepparkakor finns omtalade redan på 1300-talet.

Formerna på kakorna växlar men domineras av djurfigurer som grisar, tuppar och hästar eller av hjärtan, stjärnor, gubbar och gummor. Av den sista degklumpen brukade man på vissa håll göra en stor gris som sedan fick stå orörd på julbordet under hela helgen.

Det var också vanligt att man av pepparkaksdegen gjorde större arbeten som t.ex. hus, kyrkor, vagnar och ibland hela små landskap. Dessa ”pepparkakshus” fick sedan ofta stå orörda till julgransplundringen.

Traditionen att göra pepparkakshus kommer, som så många andra av våra jultraditioner, från Tyskland.

                                                                      Pepparkakshus

Julprydnader

Till stugans utsmyckning hörde i äldre tider att man satte upp bonader. Under 1900-talet har pappersbonaderna dominerat. Tidigare satte man upp vävnader eller bonadsmålningar vilka ofta hade bibliska motiv. Det var inte ovanligt att hela rum kläddes in från takåsen till golvbänkarna.

På senare år har det blivit vanligt att pryda ytterdörren med en krans av lingonris dekorerad med konstgjorda röda bär. Förmodligen finns ett samband med  det brittiska bruket att ha järnek till julen. Järnekens hårda gröna blad och röda frukter tilltroddes starkt skyddande kraft och placerades till julen ofta på eller bredvid ytterdörren. Järnekskransar är mycket vanliga dörrprydnader till jul i USA.

Misteln är en växt som är vanlig i stora delar av  världen. I den fornnordiska mytologin spelade den en viktig roll i samband med Balders död. Ofta användes den som skyddsmedel mot övernaturliga makter. Därför har misteln kommit  till användning vid jultiden då man trodde att de flesta skrämmande väsen var i rörelse och den placeras oftast i dörröppningar. Seden att kyssas under misteln är känd från England sedan 1700-talet.

Ett av våra allra äldsta julpynt är julkronor av halm, säv och tagel. Julkronan var vanligare innan julgranen gjorde sitt intåg i hemmen men har under senare år åter börjat att finnas med i hemslöjdstillverkning. Julkronan är en lätt och luftig takkrona som hänger i en tunn tråd från taket. Julkronan dekorerades med tofsar, tygbitar och flätade halmfigurer. I äldre tid hängde den oftast över matbordet. I gårdar med lite större utrymmen kunde det dessutom hänga en julkrona i vart och ett av stugans hörn.

Av halm tillverkades många olika prydnader. Det var stjärnor av olika slag, kransar och inte att förglömma - julbockar. Halmen var ett billigt material och fanns tillgängligt på stuggolvet under julhelgen. Många gamla mönster lever kvar i dagens halmsaker som tillverkas inom hemslöjden.

Julklappar

Ordet julklapp sägs ha sitt ursprung i seden att man skulle klappa på dörren innan man slängde in julgåvan. Dessa gåvor gav man för att göra mottagaren lite brydd. Antingen genom att gåvan i sig var retfullt menad eller genom att man skrev en elak vers.

Givaren smög sig i skydd av kvällsmörker fram till den gård där mottagaren bodde. Sedan klappade han våldsamt på dörren, öppnade den hastigt på glänt och slängde in presenten. Därpå var det dags att hastigt försvinna utan att ha blivit igenkänd. Seden bjöd att om folket på gården hann ut och fångade fridstöraren så skulle han ihällas en sup för varje ben som fanns i grisfoten. En del påstod att det fanns 32 ben och andra att det fanns 48 ben i en grisfot.

Seden att ge julklappar har förmodligen sitt ursprung i flera företeelser. En av rötterna går tillbaka till det antika nyårsfirandet i Rom där man uppvaktade varandra med presenter, gärna försedda med en rolig eller elak vers.  Att ge nyårsgåvor hörde också till medeltida furstars skyldigheter.

En annan förklaring är firandet av S:t Nicolaus dag den 6 december då barnen brukade få små presenter.  Det katolska helgonet Sankt Nicolaus var ursprungligen biskop under 300-talet. Han var den store räddaren i nöden och skyddshelgon för barn vars föräldrar var fattiga samt sjömän. Efter reformationen försköts bruket till jul.

Vid juletid hade man sedan gammalt visat sin välvilja och givmildhet. Det hörde till god ton att ge över- och underordnade ”julekost” eller andra gåvor. Därför gav bönderna mat, öl och julljus m.m. till byns indelta soldater och båtsmän, hantverkare samt till sin präst. I städerna fyllde borgarna julsäcken till sina brandvakter och andra stadstjänare.

Man skulle också ge tjänstefolk och fattiga lite extra. Så småningom sattes det i system och i tjänstefolkets berättigade län kunde ingå klädesplagg och julkort.

Julklappar

Det finns beskrivet i svensk litteratur att man gjorde skillnad på julklappar och julgåvor/presenter. Julklappen var en anonym gåva som åtföljdes av en vers medan julgåvan/presenten var en gåva som man överlämnade personligen. 

Julbocken

Julbocken härstammar troligen från den gamla nordiska gudavärlden där Tor red på sina bockar. I den svenska Julboken berättas om den bysantinske kejsaren Konstantin VI Porfyrogennetos (913-959) som efterlämnat en skildring av de nordiska soldaternas liv i Konstantinopel. Han berättar att de en jul hade en form av parad där det ingick soldater som var utklädda i pälsar med skinnet utåt och att de bar djurmasker. I paraden dansade man och skrek ”Jul! Jul!” Möjligen kan det här ha varit en sådan ”Frejs lek” som finns omtalad i flera gamla källor och som hade en anknytning till det fornnordiska julfirandet.

I Julboken berättas också att den vanligaste förklaringen till julbocksseden är att det var Nicolausupptågens djävul som stått modell. Han var ofta utstyrd med horn och päls så att han liknade en bock. När sedan S:t Nicolaus förbjöds under reformationen skulle bocken ha fortsatt att finnas kvar.

Vidare sägs i Julboken att båda förklaringarna - att julbocken var ett kristet helgonattribud eller att han var ett ”kristnat” minne av hedniska kultdanser - är i och för sig helt acceptabla, men ingetdera kan ledas i bevis. Det är upp till var och en att ta julbocken till sitt hjärta utifrån den egna fantasin.

Julbocken är i Sverige numera vanligen en halmbock som används som prydnad. Det kan också vara en hornprydd mask som förekommer i utklädda följen kring julen. På flera håll i vårt land förekom ganska länge seden att en julbocksutklädd person delade ut julklapparna och deltog i jullekarna.

Halmbocken förekom i äldre tider tillsammans med julgåvorna. Den försågs då ofta med något skämtsamt rim som anspelade på mottagaren.

Jultomten

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp mot månens  skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underliga gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta -

” nej, den gåtan var allt för svår,

nej, jag gissar ej detta” -

slår som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att pyssla och ordna, går att sköta sin syssla

.........................................

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,      

tycker han sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Tomten,  av Viktor Rydberg

”Egentligen bor det flera slags tomtar i Sverige. De flesta har bott i landet sedan urminnes tider, medan några invandrade hit för drygt ett sekel sedan.

Vår urgamla, inhemska tomte har aldrig tyckt om städer, och därför har endast få av dagens många stadsbor träffat honom.

Det kan vara orsaken till att föreställningen om hur en tomte ser ut och vilken hans karaktär är så växlande. Det visar sig också att folk blandar ihop tomten med liknande varelser som liknar honom, det kan gälla sägenfigurer lika väl som levande människor.” - Så inleder Ulla Ehrensvärd sin bok ”Den svenska Tomten”.

Hon berättar vidare att tomten avslöjar sin hemlighet med var han bor redan i sitt namn. Han finns på tomten - husets byggplats. 1781 är första gången den förkortade formen av namnet (tomte) finns i tryck. Tidigare har han kallats tomtegubbe, tomtebisse eller tomtebusse. Bisse och karl betydde i fornsvenskan gubbe, gammal karl och buss betydde kamrat och vän. Utöver dessa namn förekom många lokala varianter. Enligt boken finns tomtens hemvist i Finnestorp, bara ett par kilometer från Valeberg.

Till alla dessa namn som kom i bruk på 1500 - 1600-talen kan läggas det allra äldsta svenska, nämligen tompta gudh. Så kallades nämligen tomten på 1300-talet av den Heliga Birgitta. Tomten förlorade visserligen beteckningen gud under 1500-talet, men sin makt över människornas sinnen har han aldrig blivit helt berövad.

År 1871 kom en vändpunkt i den svenska tomtens liv. Då publicerade Viktor Rydberg i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 23 december berättelsen ”Lille Viggs äfventyr på julafton”. Folktrons farlige och lättretlige tomtegestalt började nu få stå tillbaka för en ny tomte som omgestaltats till en litterär och konstnärlig symbol. Fyra år senare kom ”Lille Vigg” ut i bokform med illustrationer av en 18-årig flicka vid namn Jenny Nyström.

Den julklappsutdelare som vi idag känner som ”jultomten” kan kopplas ihop med en man vid namn Nicolaus. Han sägs ha varit biskop i Myra, Lykien, Mindre Asien, och ha dött den 6 december 333. År 933 blev han helgonförklarad. Nicolaus miste tidigt sina föräldrar och arvet efter dem gjorde honom rik. Han var frikostig men försökte alltid dölja var gåvorna kom ifrån.

Den 6 december var den stora examensdagen i klosterskolorna. Då klädde en munk ut sig till S:t Nicolaus, och när examen var över, gick han runt och delade ut gåvor och gotter till de flitiga eleverna och ris och bannor till de lata.

Från klosterskolorna vandrade S:t Nicolaus ut till folket som en av de maskerade gestalter och upptågsmakare som fanns i julbockens sällskap. Som gåvoutdelare omnämns S:t Nicolaus första gången i Tyskland 1507 och i Sverige 1717. Seden att dela ut gåvor blev han inte ensam om. Redan under katolsk tid fick han konkurrens av Jesusbarnet. När sedan reformationen kom försökte protestanterna utrota helgontron och därmed också S:t Nicolaus.

I mitten av 1800-talet dök det upp en ny gestalt i det protestantiska Tyskland - det var julgubben. Han liknade S:t Nicolaus till det yttre, men julgubben var enbart vänlig och inte ibland sträng som S:t Nicolaus kunde vara. Först uppträdde han ensam, men fick senare följe med en skara dvärgar som i hög grad liknade våra nordiska nissar och vättar.

I boken ”Julgubben och tomtarne”, utgiven i Helsingfors 1882, berättas hur julgubben och dvärgarna levde hela året inne i en håla i berget. Där var de upptagna med en enda sak - att göra julklappar till barnen.

Under slutet på 1800-talet skulle föreställningen om julgubben och hans hjälpsamma tomtar spridas vida omkring genom julkort och julböcker. I allmänhet så skilde författarna och konstnärerna på folktrons gårdstomte och den nya jultomten. I städerna kunde man dock se att alla tomtar kallades för jultomten medan man på landsbygden gjorde skillnad på den julklappsgivande gubben och tomten - han som bodde på gården året runt.

Tio år efter ”Lille Vigg” lät Viktor Rydberg trycka dikten ”Tomten” i Ny illustrerad tidning den 19 februari 1881. Stämningen i Rydbergs dikt visar att han inte tänkte på tomten som julklappsutdelare utan höjt sin tomte upp i en mer filosofisk sfär där han funderar över livets gåta.

1960 omarbetades Rydbergs dikt av Astrid Lindgren och med Harald Wibergs illustrationer har denna tomte sedan tagit plats hos oss.

Den svenska julgubben var 1890-talet mycket lik sin Tyska släkting. Han avbildades som lång, skäggig munk med en slät kåpa eller toppig skinnmössa i mörk färg - grön, brun eller helt vit - men nästan aldrig i rött. Deras engelska släkting bar en grön mantel kantad med päls och på huvudet en krans av järnek, mistel eller murgröna. Så småningom dyker även deras amerikanske släkting, Santa Claus, upp - slätkindad, rödklädd och med en luva kantad med vitt skinn och en stor tofs.

Julgran

De äldsta julgranarna kan vara de träd som hantverksgillen i Tyskland och Schweiz reste och smyckade inomhus till jul. I boken Julens ABC skriver Ingemar Liman att dessa är kända sedan slutet av medeltiden och att det första ljusprydda trädet som finns omtalat är från ca 1660 och fanns i Pfalz.

I den Svenska julboken av Jan-Öjvind Svahn berättas att man i början av 1500-talet hade prydnadsjulgranar i Freiburg och Strasbourg och att detta är väl dokumenterat. I boken omnämns också att en svensk officer var konvalescent i ett hem i Leipzig 1632 och att han där fick se en gran, smyckad med tända ljus.

Den första julgran vi känner till i Sverige fanns hos grevinnan Christina Wrede-Sparre 1741. Troligen var det på släktens gods Stora Sundby vid Hjälmaren som julgranen fanns. Kronprins Gustaf Adolf hade ett ljusprytt julträd dekorerat med frukt och konfekt år 1783. I mitten av 1800-talet började det bli vanligare att ha julgran, men seden var vid förra sekelskiftet ännu okänd i många svenska hem.

Julgranen har så länge den funnits  smyckats på olika sätt och här finns det stora skillnader mellan olika sociala samhällsgrupper.

De äldre skildringarna vi har av hur julgranarna var pyntad talar om vaxljus, kakor och äpplen. Man gjorde även figurer av mjöl och vatten som torkades och målades.

Från 1800-talets mitt började speciella julgransdekorationer finnas att köpa i städernas bodar och på markader.

Julgranskarameller med bokmärken och med eller utan ”smäll” började dyka upp runt 1870. De speciella julgransflaggorna uppträdda på snören kom strax före förra sekelsiktet och de granna glitterstjärnorna några år in på 1900-talet. 

Till klassikerna bland julgranspyntet hör de tunna glaskulorna. Från 1820-talet utvecklades i Böhmen i Tyskland en hemindustri i form av glaskuleblåsning. Män och pojkar blåste upp kulorna. Sedan var det döttrarnas uppgift att förse kulorna med spegelhinna och färg. Därefter var det hustrurna som bar iväg de färdiga kulorna till förläggarna. En flitig glasblåsare kunde göra 1000 kulor på en dag, men ersättningen var obetydlig och gjorde att man arbetade så länge man kunde hålla sig vaken.

Julkrubba

I boken Julen i tro och tradition av Inge Löfström finns berättat om Franciskus. Det var julen 1223 som Franciskus arrangerade ett Betlehem i skogen vid  Greccio. Han ville levandegöra händelserna den första julnatten för dem som tillsammans med honom skulle fira julnattsmässa. I en grotta hade han placerat en krubba med halm. För att göra scenen ännu mer autentisk lät han föra dit en oxe och en åsna. I denna miljö förrättade han sedan mässan, och deltagarna fick möjlighet att leva sig in i vad som hänt den första julnatten.

Senare byggdes ett kapell runt grottan och på väggarna målades bilder av Franciskus, krubban, oxen, åsnan och Jesusbarnet. Ibland har man menat att detta var förebilden till att julkrubbor som senare förekommit.

Den första julkrubban i Sverige som finns beskriven  visades i Stockholm strax före julhelgen 1803. Den beskrivs i Årstafruns berättelser som en ”catolsk seremonie”. 

I sin vanliga utformning och uppställd i en kyrka är julkrubban till sitt ursp

rung framför allt en produkt av renässansen. Seden blev allt vanligare i Italien och Spanien vid mitten av 1500-talet och kort därefter omnämns den även norr om Alperna.

Länge var julkrubbor portförbjudna i svenska kyrkor. De krubbor som finns omtalade i vårt land i början av 1800-talet fanns uppställda i privata hem med anknytning  till katolska kyrkan. Först 1929 vågade en svensk kyrkoherde sig på att ställa upp en julkrubba i en kyrka. Kyrkan var Sankt Petri i Malmö och den modige kyrkoherden hette Albert Lysander. Han fick naturligtvis mycket skarp kritik eftersom det ansågs vara ett katolskt påfund.

Seden att ställa upp julkrubbor i kyrkorna spred sig sedan från Malmö ut över Skåne.

Ungefär samtidigt började man med julkrubbor i flera Stockholmskyrkor. Till en början placerades de i församlingssalarna, men så småningom i själva kyrkorna. Från dessa båda städer har krubban sedan erövrat så gott som hela Sverige.

                                                                     Julkrubba

Julkort

I England var det vanligt att eleverna i skolan fick göra ett ”Christmas piece” - julstycke. Varje elev fick ett stycke papper med speciellt utseende och med fina kanter. På pappret skulle sedan, med den allra vackraste skrivstilen, skrivas en julhälsning till familjen.

I Hela Familjens Julbok utgiven av Libris berättas att Henry Cole troligen var den förste som fick idén med julkort. Henry var en tjänsteman som arbetade med postkontorsreformen i England. Henrys vän konstnären John Horsley illustrerade ett julkort till julen 1873. Det såldes för 1 shilling vilket var mycket pengar på den tiden. Ett kort med kopparstick, som gjordes av William Egley vid ungefär samma tid, finns nu på Brittish Museum.

Korten blev inte populära förrän man 1880 började trycka julkort så att de blev billigare att köpa. Det året stämplade generalpostkontoret i London 11 miljoner kort. Korten var ofta utsirade med relieftryck, sidenband, tyll och rosetter. Korten kunde vara utsmyckade så här eftersom de antingen överräcktes personligen eller skickades i kuvert.

Bruket att överlämna jul- och nyårshälsningar är dock mycket äldre än de traditionella julkorten. Det var skriftliga hälsningar som man överlämnade personligen. Ofta i samband med nyårsvisiter. Den äldsta kända europeiska nyårshälsningen är från 1300-talet.

Till en början dominerades julkortsmarknaden av kort från Tyskland. Det finns även en del kort som trycktes i Danmark runt förra sekelskiftet.

I Sverige grundade Axel Eliasson sitt konstförlag 1890 och kort därefter startade han tryckning av julkort. Produktionen ökade snabbt och man anlitade Jenny Nyström som tecknare.

Jenny Nyström blev den som i mer än 60 år gav den svenska tomten ett ansikte. En annan känd julkortstecknare var MasOlle - Aina Stenberg - som skapade sina motiv med små tomtenissar i färggranna landskapsdräkter.

Posten införde ett halverat porto för privata brevkort och vid slutet av 1800-talet hade julkortsskrivandet tagit sådan fart att man måste anställa extra personal över jul.

Julförberedelser

Julbadet.         

På 1200-talet var vi nordbor ett renligt och bastande släkte och det fanns gott om badstugor (bastu är en förkortning av ordet badstuga). I alla våra medeltida landskapslagar  finns det särskilda badstugeparagrafer. De flesta bondgårdar hade egna badstugor och i städerna fanns både privata och offentliga ”svettestugor”. På 1700-talet upptäckte man att det fanns ett samband mellan badstugorna och spridningen av syfilis och alla offentliga badstugor förbjöds 1725. Bara i finnbygderna i Värmland och Dalarna levde bastubadandet kvar - dit nådde aldrig vare sig myndigheternas omsorg om medborgarnas hälsa eller smittan från de fina badhusen.

Bland bönderna var det bara det stora julbadet som levde kvar av tidigare generationers renlighet. Inför årets största helg badade man årets enda bad. Detta bad brukade äga rum på julafton när alla julförberedelser var avslutade och då skulle hela familjen ta julbadet. Badandet skedde i rangordning med far i huset först. Sedan kom sönerna i åldersordning, drängarna, mor i huset, döttrarna och sist pigorna. I samband med badet bytte man också till helgdagskläder.

Julfriden.

Julfriden utlystes offentligt på julafton eller på vissa håll på Tomasdagen. Den varade sedan till den 7 eller 13 januari. Julfriden innebar också att alla arbetsredskap skulle vara inplockade, arbetsvilan började och julförberedelserna skulle vara avklarade. Man trodde också att alla ”sysslor som gick runt” (spinna, mala, nysta, köra vagn o.s.v.) var speciellt farliga och skulle straffas av de övernaturliga. Endast hjulen på prästens vagn fick gå runt. För brott som begicks under den här tiden fördubblades straffet. Julfriden gällde också djuren. På landsbygden ringde kyrkklockorna in julfriden. Traditionen att utlysa julfriden har t.ex. återupptagits i Skara där kommunfullmäktiges ordförande, från stadshusets trappa, utlyser julfriden kl 17 på julafton.

Julhalmen.

Vanligen bar husbonden in julhalm och bredde ut på golven på julaftonskvällen. Att breda ut halm på golven vid högtidliga tillfällen är en mycket gammal tradition som finns beskriven redan i de fornnordiska berättelserna. Den enklaste förklaringen till bruket är förmodligen att halmen skyddade mot golvdrag och det var naturligtvis viktigt när man skulle ha gäster. På rika gårdar byttes halmen flera gånger under helgen medan den i de fattigare gårdarna fick ligga kvar till trettonhelgen.

Julkärven.

Julkärven, eller ”julneken” brukar sättas upp för fåglarna på julafton. Det finns belägg för att bruket att sätta upp en otröskad kärve åt småfåglarna är ungefär 200 år gammalt men att det fått allmän spridning under de senaste hundra åren. Ursprunget kan vara den ”lötnek” (av lykta = sluta) som var en konstfullt hopflätad kärve som gjordes av de sista eller bästa stråna vid skörden. Lötneken hängdes upp i taket över finaste platsen när skörden var avslutad. Där fick den sedan hänga till jul då den sattes ut till fåglarna eller gavs till kreaturen. Man trodde att den besatt extra kraft. Bruket med lötnek har förekommit i Västsverige.

Julljusen.

Levande ljus har blivit en av de viktigaste detaljerna i vårt moderna julfirande. Den vanligaste ljuskällan fram till mitten av 1800-talet var brasan eller torrvedsstickor.  Vaxljus användes bara på de större gårdarna och i kyrkorna. Talgljus fanns också. De framställdes av talg som man fick vid höstens slakt men var liksom torrvedsstickorna inte speciellt bra ljuskällor.

Stearinljusen uppfanns i Frankrike 1830 och 1839 började Lars Johan Hierta tillverkning på Liljeholmen i Sverige.

Att stöpa ljus på de material som fanns innan stearin och paraffin blev vanliga material var inte lätt. Temperaturen på ljusmassan och det vatten det flöt på i smörkärnan måste vara rätt. Var det för varmt kom vekarna upp ur doppet utan att något fastnat på dem och var det för kallt blev ljusen knottriga och fick små vattenblåsor som sprakade vid användning.

För att ljusstöpningen skulle bli lyckad skulle den ske vid nymåne för då brann ljusen klarare och längre. Inga tårar var tillåtna för då skulle ljusen rinna och om någon skulle råka lägga en fjärt så skulle ljusen spraka och osa.

                                  

Julosten.

Att ysta julosten var den julförberedelse som skedde allra tidigast på året. Det gjordes nämligen redan under sommaren.

Julslakten.

Slakten började redan i oktober. Först slaktades nötkreaturen medan de ännu var feta. Sist slaktades julgrisen och det skulle ske så nära festdagarna som möjligt. Annars blev fläsket odrygt. På vissa håll var det tradition att göra det i samband med Lucia eller på själva lussenatten. Viktigt var att slakten ägde rum under dygnets mörka timmar och att den var avslutad före gryningen. Det sades också att man skulle slakta vid nymåne annars blev fläsket segt.

Man tog vara på nästan allt. Av inälvorna lagades sylta, lungmos m.m. och av blodet gjorde man paltbröd. Det som eventuellt blev över efter slakten skulle gömmas undan. Till exempel kunde det grävas ner under en sten och då tog tomten hand om det sedan. I Småland påstods att om man inte skötte det här så kunde tomten bli arg och flytta från gården.

Julveden.

En av de få sysslor som var tillåten att utföra på julafton var att hugga julveden. Veden till julbrasan skulle väljas med största omsorg och den höggs ofta på julaftons morgon och skulle då räcka hela helgen. Detta var ju den kallaste tiden på året och en helg då man trodde att många övernaturliga väsen var i rörelse. Julelden var därför ett viktigt skyddsmedel.

På en del håll i landet använde man sig av en enda lång stock som man efter hand som den brann sköt in i brasan. Det var speciellt viktigt att stugan var varm och skön på julnatten för då trodde man att de döda kom på besök och då skulle de inte komma till en kall och ogästvänlig stuga. I askan från julelden kunde man sedan utläsa det kommande årets händelser.